19
Det sägs ofta att det kommunala självstyret är starkt. Inte minst från
kommunernas, landstingens och regionernas intresseorganisation
SKL. Och visst stämmer det. Det kommunala självstyret i Sverige
(och Finland) har alltid varit starkt. I delar av Sverige, bland
annat i Småland, har det så långt det går att dokumentera funnits
sammanslutningar, ofta på sockennivå, som på något sätt kan
betraktas som föregångare till dagens kommuner. Bilden om att
det enbart har handlat om att ha hand om kyrkan är delvis felaktig.
Underhållet av kyrkobyggnaden var viktig, men vid mötena
behandlades även andra för samhället viktiga frågor, somexempelvis
sockenmagasin, vaccinering, vargjakter och omhändertagandet av
de fattiga. Det kommunala självstyret i de forna danska provinserna
har dock varit svagare och det är först i slutet av 1700-talet man ser
sammanslutningar på sockennivå som kan ses som föregångare
till dagens kommuner. Oftast var det då prästen som tog initiativet
till att dela ansvaret för de gemensamma angelägenheterna med
socknen”. Statsmakten har också haft en överseende eller till och
med bejakande inställning till lokalt självstyre.
Förhållandet till det regionala självstyret har däremot varit
mer komplicerat. En anledning till detta är att en stark regional
församling har kunnat innebära ett, verkligt eller inbillat, hot mot
statsmakten. Engelbrektupproret på 1430-talet är ett exempel på
uppror som uppstår genom olika landstingsmöten. Dackeupproret
är ett annat. Gustav Vasa lyckades dock efter Dackeupproret 1542
effektivt slå sönder de medeltida landstingsmötenas makt
4
. Det
förekommer dock sporadiska landstingsmöten i delar av landet
långt fram på 1700-talet. Ämnena var dock inte fullt så krigiska vid
dessa tillfällen.
Hur länge det funnits folkliga samlingar på regional nivå skulle
man länge kunna resonera om. Vad vi vet är att det på 900-talet
etableras regionala folkmöten i Norden och i de kolonier som
inte första gången med landsting
och regionala möten
