10
11
fått höra från Augustas far, riksdagsmannen Anders Gudmundsson.
Givetvis fick Carl-Magnus lova att återkomma på återresan för att
berätta hur mötet avlöpt och vad som avhandlats. Efter det trevliga
återseendet på Berte var det återigen dags att sätta sig bakom hästen.
Carl-Magnus lämnade Kungsvägen för att nå kvällens inkvartering
hos Bexells på Fjelldalen. Vastad, dystra Undars mosse, Steninge
kyrkby och Harplinge passerades i förvånansvärt snabb takt, inte
minst med tanke på vägstandarden. Tack och lov hade han valt den
tåligaste vagnen för de urdåliga vägarna slet hårt på både hästar och
vagnarna. Ankomsten blev trots allt sen, så efter kvällsmat var det
dags för lite sömn. Redan klockan 5 på morgonen skulle den sista
milen in till Halmstad påbörjas. Denna gång i sällskap med vännen
Alfred Bexell.
Det var alltid roligt att umgås med Alfred. Det fanns inget ämne
som han inte hade någon åsikt om. Sa man jordbruk, så hade han
läst något om någon ny uppfinning, sa man järnväg, hade han hört
någon prata om en ny form av finansiering, sa man språk, kom den
bekymrade minen fram eftersomAlfred sedan länge var fullständigt
övertygad om att det svenska språket höll på att dö ut.
Så nog hade de mycket att tala om på vägen in till Halmstad –
inte minst om vad som eventuellt skulle komma att avhandlas på
mötet. Det karga landskapet mellan Fjelldalen och Heagård gav
ett av samtalsämnena. Hur skulle man kunna lyfta Halland från
fattigdomen? Var det möjligt när man på ena sidan såg den kalbetade
ljungheden på Nyreåsen och på den andra stenbumlingar på det
likaledes avbetade Onsjöberg. Och mitt i detta, magra små åkrar
och en väg fylld med det eviga gisslet – flygsanden. Både Alfred och
Carl-Magnus var överens om att Hushållningssällskapet gjorde en
bra insats och här skulle nog landstinget kunna hjälpa till att stötta
detta arbete. Att kunna berika de karga ljunghedarna och få bukt
med flygsanden med mer skogsplantering måste vara ett prioriterat
område enades de två vännerna om. Att renovera Kungsvägen
genom Halland borde också vara priorterat. Alfred Bexell hade
hört att ett av förslagen som skulle komma upp på mötet var att
tillsätta en vägkommitté för att utreda ombyggnaden. Ryktena sade
dock att man redan gjort en uppskattning av kostnaderna och att
man förfärats över summan. Stämde ryktena Alfred hört så skulle
ombyggnaden kosta ofantliga 2 miljoner riksdaler!
Vid Heagård pekade Alfred ut över Vapnöslätten och
berättade att om tio år så skulle dalgången se helt annorlunda ut.
Fideikommissarien på Vapnö hade äntligen bestämt sig för att lägga
om driften på den anrika gården. Nästan samtliga åboar i byarna
på slätten var nu uppsagda. I Holm hade man redan eldat upp byn
och byarna Ågarp, Källstorp och Tiarp skulle snart gå samma öde
till mötes. I stället för byarna anlade man nu tolv farmer som vart
och en var nästan jämstora med Fjelldalen. Vännerna konstaterade
att nog var det synd om alla de bönder som nu stod i valet mellan
att emigrera eller att ta stattjänst på de nya gårdarna. Men,
samtidigt konstaterade de, ska Halland kunna dra nytta av Londons
extrema behov av havre så var omläggningen av jordbruksdriften
tvungen. De hästdrivna spårvägarna i storstaden London skulle
ge hallänningen i allmänhet välstånd – åtminstone på lång sikt.
Samtalet var nu så intensivt att man knappast märkte att man nu
närmade sig den sömniga residensstaden – för givetvis hade Alfred
kommit in på sitt favoritämne – det hotade svenska språket. Nog
borde landstinget kunna engagera sig i att utbilda fler lärarinnor
som kunde lära barnen läsa och skriva – det var ju mer än 20 år
sedan folkhögskolestadgan tillkommit, men fortfarande fanns det
socknar där undervisningen sköttes av dåligt utbildade klockare.
Vid Carlsrobacke låg staden framför dem. Stadens utveckling
hade länge stått still och fortfarande bodde de flesta innanför
den sedan länge nedrivna stadsmuren. Alfred hoppades att
