12
13
havreexporten skulle innebära ett lyft även för staden. Tänk även
omman vågade ta steget och anlägga en järnbana utmed Nissan upp
till Jönköping för att kunna ta hand om all skog i Småland som nu
stod och bara växte till sig, närmast dagdrömde Alfred. Sedan får vi
inte heller glömmaWallbergarna, sade Alfred. De bröderna kommer
att ge mycket lycka åt Halmstad och pekade norrut, där man halvt
skymd av Galgberget kunde skymta de rykande skorstenarna från
Slottsmöllans fabriker. Med rationellt jordbruk, exploatering av
skogen och inte minst industrialisering ska Hallands sömniga städer
blomstra och i allt detta ska vi se till att landstinget engagerar sig!
Om Carl-Magnus var nervös, så var snarast Alfred entusiastisk, rent
av överentusiastisk!
Vid Västerbro passerade man de sorgliga resterna efter den
en gång i tiden så imponerade vallgraven och nu var man inne på
Brogatan. Vid Stora torg fick man hålla in ekipaget för där kom herr
Thams och baron Brummers ekipage i full fart utmed Storgatan,
samtidigt som Stjärnarpspatronen Hammars landå närmade sig
över den som vanligt fallfärdiga Österbro. De skulle till samma
ställe. Halmstads slott var målet. Det första landstingsmötet kunde
ta sin början.
Det var alltså 32 högtidliga, förhoppningsvis inte alltför
allvarsamma män, som träffades för det första landstingsmötet den
21-25 september 1863. Tittar man på protokollet så kan inte de fem
dagarna varit alltför arbetstyngda, eftersom frågan om vilket ansvar
landstinget skulle ha inte var riktigt preciserat i förordningen.
Uppdraget var preciserat i den bemärkelsen att landstinget skulle
rådslå och besluta om för länet gemensamma angelägenheter, som
allmän hushållning, jordbrukets och andra näringars utveckling,
kommunikationers utvecklande, hälsovård, undervisning, allmän
ordning och säkerhet. Även omdet inte fanns såmycket att rådslå och
besluta omså hademötet dock en festlig inramning. Landshövdingen
bjöd på middag första dagen, och där skålades det både för kungen
och för värden, landshövding Ahlströmer. Kanske blev middagen
lite väl lång för som historieböckerna skriver ”Baron Ahlströmer i
ett innehållsrikt tal redogjorde för landstingens historia”. I ett milt
understatement innebär det att talet var långt, späckat med detaljer
och med stor sannolikhet också sanslöst tråkigt. Andra kvällen var
det fri tid. Tredje dagen avslutades med en så kallad collation för
landstingsledamöterna, som Halmstads borgerskap bjöd på. Sista
sessionsdagen avslutades med att landstingsledamöterna ordnade en
fest, under vice ordföranden vonMöllers ledning, för sin ordförande,
landshövding Baron Ahlströmer. Vi kan vara övertygade om att
även den kvällen innehöll skål för kung och fosterland och att det
hölls långa tal.
Även om det första landstingsmötet verkar ha varit lite trevande
så dröjde det inte länge förrän landstinget engagerade sig i en
mängd områden till gagn för Hallands utveckling. Landstingen
har ju ofta förknippats med sjukvård och en av de första åtgärderna
vid landstingsmötet 1863 var att ta hand om sjukhusdriften i länet.
Sjukhusen som institutioner har dock faktiskt en äldre historia.
Vad som hände 1863 var att sjukhusen fick en ordentlig huvudman.
Hallands sjukhus Halmstads historia börjar redan 1780, då ett s.k.
kurhus inrättades och 1835 grundlades föregångaren till Hallands
sjukhus Varberg. Anledningen till sjukhusens inrättande var dock
prosaisk. De veneriska sjukdomarna grasserade och då behövdes
behandlingar – även om behandlingsmetoder saknades eller var
livsfarliga. Sjukhusens drift och utveckling, för att inte tala om
behov av nyinvesteringar, har alltid varit ett ständigt återkommande
ämne under den 150-åriga historien.
Tidigt engagerade man sig i kommunikationernas utveckling
och landstinget kom att bli stora finansiärer för att åstadkomma
en järnväg utmed västkusten. Näringslivsutveckling, om än i
